Flyg: 21 000 (t o r Bangkok samt Phuket-Bali)
Försäkring: 4 000
Vaccin: 2 000 (enbart barnen, vi vuxna hade allt innan)
Per dag i
Indonesien: 708
Malaysia: 680
Thailand: 822 (med mycket shopping)
Singapore: 969

Vi har konsekvent bott bra men inte lyxigt, i allmänhet mellan 2 och 300 per natt, ätit bra men hållit nere kostanden med att för det mesta välja lokal mat. Men också unat oss shakes, öl och annat när vi varit sugna. Det ingår några få lite dyrare aktiviteter, som 3 dykdagar för 500 styck, men inte särskilt mycket.

Jag blev själv förvånad att de var så lika, hade trott att det skulle skilja mer mellan länderna (drar man av all shopping i Thailand så är 600 per dag mer rätt).

Hur hade vi råd, behöver man hundra tusen på banken? Nej, absolut inte. Eftersom vi hade sparat alla semester från sommaren så kunde vi skarva semester första två månaderna (dvs en har semester och en är föräldrarledig) och sen fick en av oss ta garantidagar. Så vi hade två månadslöner, tre månader med föräldrapenning, en med garantidagar (bara det kvar på Elna) och så barnbidrag som inkomst under tiden vi var iväg.

En kväll när jag läste för Elna, Smulbert för 5te gången den veckan, var hon inte alls så intresserad som hon brukar. Och när det var dags att sova kom hon inte till ro alls. Så efter  en stund börjar hon prata om att hon inte vill ha någon spruta. Så jag fick förklara flera gånger att det är länge tills det är dags för sprutor ingen.

Någon dag senare så listade vi ut varför. Hon skulle ut på en resa, åka med flygplan för att besöka farmor och farfar, och eftersom hon inför förra resan var tvungen att ta vaccinsprutor så trodde hon att hon skulle det igen. Tur att de inte har japansk encefalit eller hepatit i Västerås.

Slump eller ett spår av att leva på under 15 kvadratmeter i 3 månader där de roligaste sakerna, Elnas, bara kunde komma åts om man först klättrade över en ryggsäck, säng, liggande stol eller vad vi nu försökte lägga ivägen i just det hotellrummet?

Knepet när man flyger västerut brukar vara att hålla sig vaken på flyget så att man får en hyfsat rätt första natt (i den nya tiden). Sen brukar man visserligen vakna tidigt några dagar men annars inget större beskymmer (de två gånger jag varit med jobbet i Kanada har jag som exempel alltid tränat innan jobbet måndag-torsdag men sen inte orkat upp fredagen). Men problemet är att 2 små barn, som vaknat väldigt tidigt, är väldigt trötta, väldigt gärna vill gå och lägga sig redan vid 5-tiden, då det dessutom redan är mörkt. En kväll gick Elna och la sig själv utan nappen, välling och favoritgosedjuret och somnade som en stock halv sex. Så även om man kämpar till 6-tiden vaknar de tidigt igen och man är inne i en ond cirkel.

Så när folk frågar om det är skönt att komma hem är svaret: Om du med skönt menar du 5 plus och regn, frånvaron av snö, mörkret, att man inte längre är ledig eller att barnen vaknar 4-5 på morgonen utan att somna om, så nej.

Om en flygresa med transfer kan gå i det närmaste helt smärtfritt, det var dessutom dagflyg eftersom jag med min 1,87 har svårt att sova på nattflygen, så hade vi nog en sån på vägen hem med Turkish Airline. Vi kan verkligen rekommendera dem, flygplatsen i Istanbul är nybyggd och fräsh, nya airbus med egna skärmar och filmer som startar när man vill och servicen är på asiatisk och inte europeisk nivå, när de vanliga maten var lite stark så hämtade de en rätt från första klass till Elna istället. Dessutom var planet halvtomt, gissningsvis pga översvämningarna, så vi hade inte bara lyxplatserna med benutrymme utan dessutom de två nödutgångsplatserna bredvid för oss själva. Loa sov också väldigt gott i sin säng:

men vi ska nog säga att han redan var i längsta laget för den trots att den är upp till 2 år. Tyvärr fick inte Elna sova såhär:

pga säkerhetssjäl men ett mer utmärkt lekutrymme under en resa är svårt att tänka sig.

Som kurios så var planet Istanbul Köpenhamn också halvtomt så efter att båda barnen och jag slocknat nästan innan vi var i luften, jag vaknade till två gånger under resan, en gång för att lägga mig på det lediga tresätet framför och en gång när maten kom in (riktigt god mat, ingen torr macka/ingenting a la SAS europeiska flygningar) jag orkade inte ens vänta in kaffet utan somnade när jag ätit upp, så gick den sträckan också galant.

Packning

Och nej, vi har inte fejkat med att lägga det så det ser mycket ut eller med extra grejer, faktiskt t o m så att vi shoppat mer som inte är med. Blir en intressant hemfärd i morgon.

Men även om jag inte klarat 100 (än!) så kan jag knappast vara missnöjd med att i 6 veckor (magsjukan i Lovina stoppade första starten så jag kom igång i Malaysia) lyckats med att 3 gånger i veckan följa programmet och det utan att det har stulit tid som skulle gå till att göra bågonting med barnen. Så 61 eller 100 får vara som det är, nöjd är jag i alla fall och förhoppningsvis kan det hjälpa vinterns skidåkning.

Träning i gröngräset (notera att Loa vill ta kort )

Innan vi åkte iväg funderade vi mycket över hur barnen skulle uppleva resan, och hur vi skulle hantera eventuell hemlängtan och så. Loa är ju så liten att han mest hänger med och är skitnöjd över att ha hela familjen inom räckhåll mest hela tiden. Elna har periodvis pratat en hel del om familjen, Malmö och kompisarna därhemma, men mest på ett positivt sätt. Och nu när resan börjar ta slut säger hon att hon inte vill åka hem, att hon vill resa mer. Själv är jag ju så inställd på att åka hem just nu och mycket medveten om att detta är ett avbrott från det normala, så jag  tycker på många sätt att det ska bli fint att återgå till vardagslunken. Oavsett kan vi konstatera att vår beredskap för att hantera hemkomsten nog är sämre än motsvarande för avresan. Kommer barnen sakna att bo allihopa i ett rum, ganska ofta med hela familjen i samma säng? Kommer det kännas konstigt för dem att inte vara tillsammans allihopa nästan dygnet runt alltid? Kommer Loa få en chock av kylan, han var inte många månader när vintern tog slut i våras?

Vi kan i alla fall konstatera att barnen har lärt sig en hel del som de kanske inte hade gjort hemma. Hör bara:

* Elna kan en hel del uttryck på Engelska, några få ord (typ “Tack” och “Hej”) på Thailändska, Malaysiska & Indonesiska, och hon har en stor medvetenhet om att det finns olika språk. Hon är även rätt så haj på att kommunicera med personer hon inte har ett gemensamt språk med.

* Loa kan dricka ur sugrör, vilket han lärt sig genom att ha fått smaka på alla fruktjuicer och shakes vi druckit. Han har även lärt sig att dryck som dricks ur sugrör är jättegott, och därför vrålar han ilsket varje gång han inte får smaka.

* Elna kan rabbla upp precis varenda plats vi varit på, även ställen som Probolinggo där vi bara bytt tåg eller buss. Favoriten är nog “Surabaya – där var vi och baja” efter ett bussbyte då hon och Mattias nätt och jämnt han med ett toabesök innan bussen vi bytte till avgick.

* Båda barnen är orädda  och vana vid vatten och slänger sig rätt ner i pooler och hav så fort de får chansen. Babysim i all ära, men denna vattenvana är svårslagen.

* Särskillt Elna, men även Loa, har lärt sig gilla massa ny mat. Båda mumsar pad thai som om de aldrig gjort annat och Elna hävdar bestämt att hon gillar mat som är lite stark.

Bäst av allt är kanske ändå att hela familjen har varit tvungna att lita till främlingar då och då, och barnen har nu en fantastisk tillit. Loa har lärt sig att charma vem som helst och är lugn – eller snarare övernöjd – med att bli ivägburen av folk han känt i fem sekunder. Elna låter sig bli hjälpt med allt från att kliva av och på bussar, tåg och båtar till att få håret flätat eller gå på toa utan att protestera. Till skillnad från Loa tröttnar hon dock ibland på att bli fotograferad och gullad med, men hon har lärt sig att värna om sin integritet och säga “No”.

Man kan tycka mycket om att riva upp sina barn med rötterna som vi har gjort – och det kommer vi nog prata mer om framöver – men det har definitivt gett de erfarenheter de aldrig hade kunnat få hemma.

Speedos vid poolen

så är nog alla överens att det här projektet misslyckades.