Alla talar svenska

Trots att ni som inte kom med egna utmärkta förslag nästan enhälligt röstade på Koh Lipe så valde vi efter mycket velande att åka till Koh Lanta, mest för att vi får en betydligt kortare och förhoppningsvis enklare resa upp till Bangkok på det viset. När minibussen rullade av färjan och körde söderut längs Koh Lantas västkust började vi dock ångra oss lite smått. Vi var här för sju år sedan, en halv evighet för ett ställe under utveckling, och trots att det inte känns särskilt längesedan känner vi knappast igen oss alls. ”Jag har i alla fall inte sett några skyltar med svensk text än”, sa jag hoppfullt till Mattias någon sekund innan jag fick syn på ordet ”MINIGOLF” med stora bokstäver på en skylt vid vägkanten. Sedan var det som när ögonen vänjer sig vid skumt ljus, helt plötsligt såg jag svenska överallt och det var pannbiff och idolfinalen på storbildsskärm vart jag än tittade. Varannan turist jag såg hade precis som vi blonda barn i släptåg, de flesta boenden verkade vara charterliknande resorts och jag kände ett lätt tryck etablera sig över bröstet. Hur kunde vi välja detta? Hur kunde det utvecklas så här på så kort tid?

Sedan hittade vi ett finfint boende, och vid frukosten första dagen pratade vi med en av de andra svenska familjerna här och de var hur trevliga som helst, och barnen trivs superbra. Dessutom är det väldigt enkelt att hitta fina lokala matställen insprängda mellan alla de restauranger som uppenbart riktar sig till europeiska turister med hemlängtan. Trycket över bröstet lättade, men jag tänker ändå att jag är så himla kluven till allt detta. Min första känsla var att platsen förlorat lite av sin själ, för sju år sedan kantades stranden av några avslappnade backpackerboenden och restauranger med enkla bord och kuddar direkt på sanden och nu vimlar här av lyxiga resorts med swimmingpool och perfekta gräsmattor. Men samtidigt, det går ju bra för ön, alla pengar turisterna spenderar bidrar förhoppningsvis till utveckling för lokalbefolkningen och det har definitivt skapats mängder av arbetstillfällen. Varför skulle jag missunna Thailändarna denna utveckling? Kanske handlar det bara om vad jag tycker är trevligt på min semester, och där ingår inte pannbiff, minigolf och Bajen bar efter att ha flugit över halva jordklotet.

Fast å andra sidan, när vi precis kommit hit och pustade ut med våra stora väskor på en liten restaurang/frisörsalong som drivs av ett lokalt par och frågade dem om tips på boende så kunde de enkelt räkna upp fyra-fem ställen inom ett par hundra meter som drevs av svenskar, men inte ett enda som drevs av thailändare. Är lokalborna då i många fall endast arbetskraft åt rika västerlänningar som kommer hit och förverkligar sin dröm om att driva ett mysigt hotell? Och i så fall, hur ser arbetsvillkoren ut? Har de en bra lön och justa villkor, eller är det nästan slavliknande förhållanden likt de som beskrivs i boken ”Välkommen till paradiset” av Jennie Dielemans? Hur ser det ut för dem som jobbar på lokalägda ställen, eller driver små verksamheter själva? Är Koh Lanta i praktiken en svensk koloni?

Ibland tänker jag att detta ligger hos mig själv, att det faktum att jag provoceras av tillgången på svensk mat och underhållning mest är snobberi. Men det skaver ändå, att det är enklare att få tag på Aftonbladet än Bangkok Post känns sorgligt, det skvallrar om att många reser hit bara för värmen, den goda maten och de billiga priserna. För övrigt vill man ha det som hemma, man är inte på djupet intresserad av Thailand och thailändarnas liv. Man reser snarare bort från det svenska vintermörkret än till något. Det kanske låter pretentiöst, men för mig är det fina med att resa de små och ofta svårfångade inblickarna i vardagslivet på platsen jag besöker. Jag vill veta vad man diskuterar på dagstidningarnas ledarsidor, jag undrar vad vanligt folk gläds åt eller bekymrar sig över. Jag tycker det är snudd på oförskämt att resa till en plats om man inte är intresserad av vad de som bor där vill visa upp i form av sevärdheter, natur eller kultur. Att knappt våga smaka på den lokala maten, eller på språket. I vår familj har alla vi som kan prata rent, inklusive Elna, åtminstone lärt oss att säga ”tack” på Thai och Indonesiska/Malaysiska.

Jag inser ju att det är rätt så töntigt att sitta här som en i mängden av alla svenska småbarnsmorsor på föräldraledighet på Koh Lanta och klaga på att de andra är så svenniga. Det är lätt att säga att jag kan ju låta bli att åka hit då, och låta de som vill ha svensk mat och aftonbladet ha sin semester ifred. Det är bara det att jag tror på allvar att resande och möten mellan människor från olika delar av världen skulle kunna vara en stark positiv kraft i vårt globala samhälle, bara vi var lite mer intresserade av varandra och reflekterade lite över hur vi påverkar den plats och de människor vi möter.